Kusinerna berg- och grönfink.

"Bergfinken liknar bofinken och skiljer sig från den främst genom sin vita bakrygg. Hannen har (på sommaren) huvudet, bakhalsen och främre delen av ryggen svarta, strupen, bröstet och skulderfjädrarna rostgula; de övriga undre kroppsdelarna vitaktiga. Honan har huvudet och nacken ovan askgrå, strupen och bröstet rostgula med grå anstrykning. De övriga undre kroppsdelarna är ljusgrå. Båda könen blir ungefär 16 cm långa och väger ungefär 25 gram."
( Wikipedia )

Domherre (fru)

Retstickor.

Morgonjumppa.

Godmorgon alla glada ankor! Lite morgongymnastik så ankbenen kommer igång och dagens göromål går som en dans!

Bofinken.

"Bofinken vår näst vanligaste fågelart, är en vacker fågel med en klar och fin sångröst. Den drar till sig all uppmärksamhet när den sitter i en trädtopp och sjunger."

Vårflödet.

Vårflödet minskar dag för dag och översvämningarna på odlingarna utmed älven börjar vara över. Men ännu finns det en hel del flyttfåglar på väg norrut till sina häckningsplatser, som rastar och fyller sina magar med spillsäd från de blöta odlingarna. Det fodras en hel del energi för den långa flygresan och att sedan komma igång med häckningen.

Idag kunde jag betrakta ett par grågäss? (eller ev. sädesgäss?) dock på långt avstånd, så det blev inga bra bilder, men det får duga. Fälten var öppna, så att smyga sig närmare var dömt att misslyckas. Samtidigt kom en större flock gäss flygande med riktning norrut.

Sex eller siamesiska tvillingar?

Oj då.......få se om man blir utslängd från bloggen nu, för att man har publicerat oanständiga bilder?

Romantik och dramatik.

Nu på våren utspelas en hel del dramatik i naturen när djur och fåglar planerar inför sommarens familjetillökningar. Hanarna strider och jagar varandra för att få behålla sina utvalda damer för sig själva. Därtill hör ju också att få visa upp hur vackra och starka dom är, för att sedan få föra sina egna gener till följande generation.

Jag satt ikväll nere vid ån och beskådade kniphanarnas vilda jakt på varandra, fram och tillbaka outtröttligt. Honan följde lungt med skådespelet på avstånd och tycktes ha sin partner färdigt utvald. Troligtvis var det en rivaliserande hane som hade trängt in på deras revir och skulle jagas bort. Och visst hade dom redan tagit bostället i besittning, för medan jag satt där och beskådade skådespelet, flyger honan upp och rakt in i en holk som jag satt upp för något år sedan. Sannolikt är det samma par som häckade i holken ifjol. Också då utspelades samma procedur, med vilda jakter och strider. Man får hoppas att häckningen lyckas i år och knipornas antal ökar med några stycken.

Också bland andra fåglar utspelas slagsmål och vilda jakter för att vinna sin utvaldas gunst. På bilden två sädesärlor som prövar sin snabbhet och styrka.

Vårfisket.

Så har också kassfisket i forssen kommit igång. Dock inget allvar varken från fiskarnas eller fiskarens sida. Dagens fångst blev inget att skryta med, men några små abborrar och en liten gädda hade förirrat sig i kassen.

Myrstack.

Vem är det som har grävt i denna myrstack? Verkar nog kanske ha varit för stort projekt för spillkråkan? Men, men........kanske är det ändå en spillkråka, för den har hållit till i området i vinter. Det finns ett lager snö under det utbredda stackmaterialet, så den skyldiga har jobbat nångång under vinterns lopp. Vilka djur/fåglar gräver i myrstackar under vintern....någon som vet?

Vårpaddling.

Trots det kyliga vädret och den kalla blåsten och trots sviterna av influensan, kunde jag inte hålla mig längre, utan lade kanadensaren i spadet och tog en kort paddlingstur utmed älven. Mycket vatten och hårda strömmar, speciellt återvägen som gick motströms, prövade styrkan i armarna. Men skönt att vattnet flödar fritt.

Siilasängskyttlandet är helt under vatten. Mest lik en skogstjärn.

Vid flodens strand.

Bl.a. måsar, änder och tofsvipor.

Gräsand.

Jag har dragits med en besvärlig influensa några dagar nu, så det har varit mest innedagar den senaste tiden. Jag gjorde en liten tur med bilen idag och kollade hur fågel- och vattenläget ligger till nu. Visst har vi en hel del vattenfåglar som håller till på de översvämmade odlingsmarkerna utmed ån. Bl.a. våra berömda skrattmåsar verkar trivas och må bra hos oss. Några simmande gräsänder och ett par stycken flygande gäss observerades.


"Gräsanden är den vanligaste simanden och förmodligen den mest kända anden. Den häckar gärna nära människan i parker och invid vatten i städer men även i näringsrika sjöar, skogsmyrar, vid havskuster osv. Boet läggs vanligtvis på marken, under buskage, men även i trädhål, andkojor, eller på byggnader. Flertalet gräsänder flyttar till nordsjöländerna under vintern."

Sorgmantelfjäril.

Också en del fjärilar har börjat visa sig uti naturen nu. Bl.a. Sorgmanteln kunde jag idag se på flera i lä liggande-, soliga platser.

"Denna fjäril, liksom alla andra fjärilar, genomgår under sitt liv fyra olika stadier; ägg, larv, puppa och fullvuxen (imago). En sådan förvandling kallas för metamorf fullständig os.

Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, infaller från juli till september och efter övervintring i april och maj året därpå. Under våren parar sig fjärilarna och honan lägger äggen på trädkvistar ett par meter från marken. Ur ägget kläcks larven."
(wikipedia)

Vårvatten.

(telefonbild)

Nu är ån vid Langbacka fylld till bredden och lite till. Vattenståndet är ungefär som normalt på vårarna.

Fartfyllt?

Här går det undan med fart.....

Räven.

Idag på min naturvandring, gjorde jag ett oplanerat drag och avvek från vinterns upptrampade stigar och vandrade in i skogen, dels för att kolla snöläget, dels för att kanske få någon ny upplevelse. Och visst blev det något nytt, som man nu inte får se varje dag. Jag gick in på ett kalhygge och vädret var ju hyggligt så jag satte mig ner på en stubbe och kände ingen brådska att fortsätta. Och så plötsligt ser jag på långt håll en räv som kliver upp på en stor sten och sedan lägger sig ner och tar en middagslur. Av allt att döma var stenen bekant från tidigare, för det behövdes ingen säkerhetskontroll av omgivningen utan räven somnade genast. Inte var det första siestan på den stenen, det kunde jag nog konstatera.
Den låg med ryggen mot mig, så jag försökte med några visslingar, få den att lyfta på huvudet så jag skulle få nunan också med på någon bild. Inte ett litet ryck på öronen ens, så den sov nog lungt och djupt. Jag beslöt att smyga mig närmare och samtidigt gå runt och närma mig från andra sidan, vilket lyckades utmärkt. Men samtidigt fick jag vinden i ryggen, så risken var stor att räven skulle få vittringen av mig i sin känsliga nos. Men inte ett darr ens i öronspetsarna, så den sov nog djupt och kanske drömde om sommarens kommande äventyr. Jag smög mig närmare och tog några bilder samtidigt, för att inte missa den helt ifall att den försvann som ett rött sträck över kalhygget. Men ingen större reaktion ännu, men småningom började öronen visa en viss orolighet och den lyfte sömnigt på huvudet och tittade på mig med smala sömniga ögon, utan att fatta vad som var på gång. Dess förvirring gjorde att jag i lugn och ro kunde fotografera den och småningom hoppade den ner från stenen och promenerade lungt en bit därifrån. Ännu verkade det som om den inte hade någon uppfattning om situationen. Plötsligt vände den om och sprang lungt förbi stenen där den hade legat och plötsligt blev det spring i benen och den försvann som en röd blixt in i skogen. Men fina bilder blev det som minne av räven.

Tofsvipan.

"Den är en av de större vadarna, med kontrastrik teckning i svart och vitt och en tydligt spretande tofs i nacken. Benen är ganska långa. Tofsvipan är ungefär lika stor som en kaja men har längre ben. Den blir ungefär 31 cm lång, med ett vingspann på 67-72 cm.
Könen är lika och även fåglar i juvenil dräkt har en liknande fjäderdräkt.

Buken och kroppssidor är vita, vingarna svarta på ovansidan men skiftar liksom ryggen i blågrönt. Halsen är svart runt om, liksom näbben, strupen, hjässan och tofsen, medan huvudets sidor är vita. Honan har kortare tofs och är ljusare vid näbbens rot och på strupen, och har alltså ett mindre kontrastrikt utseende. Närmast kroppen har vingen ett tydligt, brett vitt band, som är mycket synligt i flykten. Undergumpen är roströd.
Båda könen får i vinterdräkt (juli-februari) ljus strupe och en gulbrun ansiktsfärg."

(Wikipedia)

Svanar & tranor.

Nu har också tranorna gjort sin överflygning vid Langbacka.

Frieri.

Oj,oj....allt detta fjantande för kjoltygen, hoppas ingen ser mig.............

Nå....vad tyckte du...Gumman?


Kom Gumman vi sticker, här finns smygtittare!

Knipor.

Idag har ett knippar återvänt till sitt hemmavatten vid Kvärnlindo. Hoppas dom ockuperar sina holkar och får en framgångsrik häckning i sommar.

GLAD PÅSK!!!

En ensam tofsvipa strövar runt och söker något ätbart på den ännu snöbelagda åkern.

Solens sken har också värmt upp en del myrstackar och myrorna har vågat sig ut och suger åt sig av solstrålarnas värmande sken.

Vår vid Paradiso.

Skönt att våren äntligen börjar visa sin närvaro också hos oss här norrut. Jag gjorde en promenad till husvagnen ikväll och under mitt besök där så kom svanparet högljudt glidande utmed ån och landade strax nedanom husvagnen. Mycket uppiggande syn efter en lång och besvärlig vinter.