En senare version av Stunder i Naturen
Grönsiskan är inte direkt någon ny bekantskap för mig, men jag tror inte att jag fått den fotograferad någon gång tidigare och inte blev det några pangbilder nu heller. Har nog kollat i mina bildsamlingar, men inte hittat någon bild på grönsiskan, så dessa bilder får duga som dagens observation. Man kan ju i alla fall se att det är en grönsiska, bland sälgträdets gulgröna“blommor”.
Ja… så har man spenderat en helafton vid Kvärnlindo. Det ihållande regnvädret gav vika och solen tittade fram, men inte precis någon sommarvärme och den kalla blåsten vill inte ge med sig heller, men det blev ändå en gemytlig kväll med kaffe och korvgrillning. Men skådespelet i omgivningen inte att förglömma, det är nog ändå det kanske mest rogivande. Gräsandparet som troget besöker forsen, infann sig också ikväll, nu båda samtidigt. För det mesta har hanen rört sig ensam, men ikväll hade han sällskap av sin dam.
Också hackspetten är en trägen besökare vid husvagnen och dristar sig att söka mat vid fågelbrädet fast jag finns i närheten. Alltså ingen rädder för vargen här.
Ikväll fanns också ett gäng skrattmåsar, som cirklade på låg höjd över vattnet och troligtvis jagade fiskyngel som kläkts under våren.
Det täta lövverket på träden gör att småfåglarna hålls mera i skymundan nu, men deras sång hörs i omgivningen och visst kommer dom fram ibland, när dom vet att man är i farten och det vankas lite tillskott i födan.
….som man inte alla dagar får se i naturen, hade jag förmånen att uppleva idag. En upplevelse som inte är många förunnade, eller kanske lämpligare att skriva, att det inte är en helt vardaglig händelse för de flesta. Som av bilderna kan ses, så är detta en varelse som de flesta naturvänner känner igen. Att få se den i dess rätta naturmiljö, gjorde att upplevelsen kändes ännu större.
Att jag träffade på den på tidiga kvällen ca sextiden, förvånar mig, för enligt vad jag förstått är dessa nattaktiva och rör sig mest i skydd av mörkret. Men den här satt lugnt på sin kvist och dåsade i det bleka solskenet, ända tills jag började sikta på den med kameran. Sakta började den smyga iväg uppför den grova granstammen, men den gjorde ingen panikflykt, så jag fick en del fotografier på den, men de flesta blev oskarpa och kasserades. På vägen uppför trädet försvann den bakom stammen och trots ihärdigt spanande såg jag den inte mera. Vid granskning av trädet upptäckte jag en ekorrlya som den eventuellt använde som bostad för tillfället och nu kröp in och gömde sig i.
Tittar man lite närmare på bilderna kan man se (läs fantisera) att det kanske är en dam och kanske ännu därtill är i slutet av graviditeten. Kanske blir det småttingar till sommaren, vem vet? Det troliga är nog att den bebor ekorrlyan, för med den stora magen kommer den nog inte in i någon fågelholk.
Första gången som jag hörde göken denna “sommar”. Och inte var det vilken gök som helst, utan dess kukku hördes rakt västerifrån, vilket enligt gamla sägen betyder bästergök. Vill man vara lite skrockfull så kan man hoppas att det blir en bra sommar.
Göken satt i ett träd ca. 100 meter ifrån mig, så naturligtvis hämtade jag kameran, för att om inte annat, så få en distansbild av den, men icke, precis när jag skulle trycka av så flög den iväg. Så inte blev det någon bild denna gång. Otur skulle jag kalla det.
Ja…. så kan man nog undra, köra omkring med åbäket, med kanadensaren efter, på torra land. Men som allt annat så har också detta sin förklaring. Saken är nämligen så att jag transporterade kanadensaren till Grynno och stationerade den nedanom forsen där. Vi har mycket vatten i ån och strömmen är hård i forsen, så jag är inte kar nog att forsla upp kanoten, varken i vattnet eller på land. Nu får den vara stationerad vid Grynno i väntan på gynsammare vattennivå. Det går ganska enkelt för mig att ta mig till och från Grynno med hjälp av åbäket, om man inte ids använda apostlahästarna.
I mitt tycke upplever vi nu den bästa tiden på året. Nu håller häggarna på att slå ut i blom och sprider sin väldoft, likaså börjar liljekonvaljernas vita blommor att skymta bland de gröna bladen. Men allt det goda har ju också sina negativa sidor, nu har myggorna också infunnit sig, inte ännu i stora mängder men nog tillräckligt för att irritera och reta en skogsvandrare, men så har det ju alltid varit. (Inte gräsklippningen att förglömma)
Många vackra och färggranna varelser finns det i vår natur, bara man har ögonen öppna och ändå är det bara en liten bråkdel av helheten som man upptäcker. (på bilden en vacker påfågelöga)
Här kämpas det febrilt och fötterna går som propellrar för att ta sig upp för den hårda strömmen.
