Idag på min naturvandring, gjorde jag ett oplanerat drag och avvek från vinterns upptrampade stigar och vandrade in i skogen, dels för att kolla snöläget, dels för att kanske få någon ny upplevelse. Och visst blev det något nytt, som man nu inte får se varje dag. Jag gick in på ett kalhygge och vädret var ju hyggligt så jag satte mig ner på en stubbe och kände ingen brådska att fortsätta. Och så plötsligt ser jag på långt håll en räv som kliver upp på en stor sten och sedan lägger sig ner och tar en middagslur. Av allt att döma var stenen bekant från tidigare, för det behövdes ingen säkerhetskontroll av omgivningen utan räven somnade genast. Inte var det första siestan på den stenen, det kunde jag nog konstatera.Den låg med ryggen mot mig, så jag försökte med några visslingar, få den att lyfta på huvudet så jag skulle få nunan också med på någon bild. Inte ett litet ryck på öronen ens, så den sov nog lungt och djupt. Jag beslöt att smyga mig närmare och samtidigt gå runt och närma mig från andra sidan, vilket lyckades utmärkt. Men samtidigt fick jag vinden i ryggen, så risken var stor att räven skulle få vittringen av mig i sin känsliga nos. Men inte ett darr ens i öronspetsarna, så den sov nog djupt och kanske drömde om sommarens kommande äventyr. Jag smög mig närmare och tog några bilder samtidigt, för att inte missa den helt ifall att den försvann som ett rött sträck över kalhygget. Men ingen större reaktion ännu, men småningom började öronen visa en viss orolighet och den lyfte sömnigt på huvudet och tittade på mig med smala sömniga ögon, utan att fatta vad som var på gång. Dess förvirring gjorde att jag i lugn och ro kunde fotografera den och småningom hoppade den ner från stenen och promenerade lungt en bit därifrån. Ännu verkade det som om den inte hade någon uppfattning om situationen. Plötsligt vände den om och sprang lungt förbi stenen där den hade legat och plötsligt blev det spring i benen och den försvann som en röd blixt in i skogen. Men fina bilder blev det som minne av räven.
